Begravningstankar.

Begravning idag, i Luleå. Idag säger vi ett sista farväl till morbror Sune.
Jag hatar begravningar...visst det är väl fint, men jag hatar det, verkligen, för att jag är så fruktansvärt rädd för döden. Men självklart står jag ut och är där, för att jag vill vara där, för alla som är ledsna. Jag är också ledsen, men det är en annan slags sorg än för Sunes fru, barn och för min mamma och hennes syskon.
Tragiskt nog frågade mamma mig och Anton igår om hur man gör med rosorna man lägger på kistan: "Måste man ansa dem, snygga till dem och kanske göra dem kortare? Eller kan man lägga dem bara såhär? Ni vet ju sånt här bättre än vi, ni är ju mer bekanta med begravningar."  Ja, jag har varit på en del begravningar de senaste åren...Marcus, Jesper och Robins. Idag, som på de andra, är inte jag den närmsta sörjande, och det är en speciell känsla, en stark känsla av maktlöshet. Iallafall för mig, men jag tror det är en ganska vanlig känsla för många.
Tragiskt nog har jag varit på fler begravningar än min mor (om man räknar med dem när jag var liten), och absolut har Anton varit på fler. Ska det vara så? att en 60åring har behövt utstå färre begravningar än en 22åring?
Ja, livet tar oväntade vändningar ibland verkar det som.
 
Idag träffar jag dessutom släkt som jag inte sett sedan jag var barn. Inför det känns det nervöst, lite jobbigt, men samtidigt trevligt. Kommer jag känna igen alla? kommer alla känna igen mig? Mest troligt kommer man få höra många kommentarer om hur stor man har blivit.. (ja, jag har faktiskt också vuxit och blivit ett år äldre för varje år vi inte träffats, precis som ni!) men aja, det är ju för att jag är näst yngst av kusinerna jag får höra sånt.
 
Just nu funderar jag på om jag ska ha klänning eller byxor och kavaj.. jag tror det blir klänning, och om jag hinner så lockar jag nog håret också. Undra om man borde ha med sig ett par svarta klackiskor att ha på sig inomhus och i kapellet. Ska jag ha smink? jag har haft det på de andra begravningarna, men ytterst lite, bara vattenfast mascara. Vi får se hur det blir denna gång, jag har inte bestämt mig än.
Mitt i dessa tankar, som är ganska lätta ändå, så tänker jag på något mycket tyngre.. jag ska se min mamma vara ledsen och gråta idag. Stora starka mamma. Det känns som det jobbigaste just nu, jag vill inte se min mamma gråta, någonsin, men ibland måste man, ibland måste även hon gråta.
 
 

Kommentarer
Postat av: terese

Kram på dig♥

Svar: <3<3
Moa-Stina

2014-02-24 @ 08:13:15
Postat av: martina

många kramar till er allihopa <3

Svar: <3 tack!
Moa-Stina

2014-02-24 @ 17:45:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0