Bara för att jag inte skriver om det, betyder inte att jag slutat tänka på det. Jag saknar Robin för Emmys skull. Självklart fortfarande och mycket. Det kommer till mig ibland. Tänker tillbaka till, de som nu känns som få gångerna, vi faktiskt gjorde något tillsammans. Det är några skotereftermiddagar, det är några dagar i Thailand, det är middagar och filmkvällar. Sa vi nånting till varandra? Pratade vi nånsin bara jag och du Robin? vad pratade vi om i såna fall? varför pratade vi inte? eller varför inte mer? Om man hade vetat, inte för att man nånsin kan men, hade jag velat lära känna dig ännu bättre då? ta vara på tiden? eller hade jag hållt mig undan, så jag inte skulle bli så ledsen när den 17 december 2012 kom? Man har så många frågor och funderingar, och inga svar, vilket kan kännas otroligt jobbigt ibland. Jag tänker att jag hade planer på att lära känna dig bättre senare i livet. Att vi hade all tid i världen på oss att känna att vi också var en familj, en del av samma familj iallafall. Men vad vet jag. Känns som om jag inte vet något alls, samtidigt som jag står ganska nära dem som vet vad som känns och hur det känns att förlora någon så nära som sin bror, son, pojkvän. Jag vet att jag skriver himla otydligt. Men faktiskt så är det dessa ord som strömmar genom huvudet, via nervsignaler och ut i fingrarna just nu. Jag bryr mig inte om ni inte förstår. Jag skulle bara vela att vissa saker kunde vara annorlunda. Att jag inte satt här och skrev detta just nu, utan istället kanske skrev om vilken rolig lek eller rolig sak Nemo sa till Robin för några helger sedan.Jag vet inte hur jag ska säga det här, men jag förstår verkligen inte döden. Jag förstår inte konceptet...?? eller vad är det jag inte förstår?Varför förstår jag inte hur en person kan vara där ena stunden, och borta andra, och man känner betonggolvet stöta mot knäna, paniken i rösten som samtidigt kvävs med gråt när man halvt skriker ut ett NEJ!Jag har dödsångest. Kanske inte varje dag, men kanske nån gång i veckan, eller åtminstone nån gång i månaden. Jag vet helt ärligt inte hur ofta, men jag har haft det sedan jag var liten. Det har aldrig lämnat mig. Jag gruvar mig så mycket inför den dagen jag får smaka på sorgens hårdaste slag, jag vet inte om jag kommer ta mig igenom det. Men själviskt nog så fruktar jag faktiskt mest den dagen jag själv inte finns nå mer.Robin, hur känns det? hur är det? är det mörker? eller är det så som man får höra i sagorna? Snälla säg att det är så.
