Sorgen runt omkring
Har ont i huvudet och nacken ständigt nu.
Men tanken på en huvudvärkstablett har aldirg slagit mig..
Jag är öm om ögonen, är svulle och har ont i benen runt ögonen, och det svider i ögonen.
Kvällen spenderade vi hos Elisabeth & Mattias, Catharinas bror och hans fru, som förlorade sin yngsta Jesper förra året i en motorcykelolycka på samma väg, väg 95 mot boliden. Vi satt där runt deras matbord ikväll, jag, Anton, Emmy, Moa, Catharina, Mattias och Elisabeth. Vi pratade, grät, skrattade nån gång - även fast det känns förbjudet ibland. Det kändes jätteskönt att få sitta där med dem. Och det var så skönt att höra Emmy prata, om hur hon kände och egentligen bara ritkigt skönt att höra henne säga ord. Höra att hon fortfarande kan, och även orkar prata.
Prata och skriva är det som får mig att bearbeta det hela. Så ni får ursäkta om jag använder min blogg som dagbok, men å andra sidan, det har jag alltid gjort, och varför ska jag ursäkta mig? det är ju min blogg. Jag måste prata och tänka. För jag har nog inte riktigt fattat än att Robin är borta. Så att prata om det gör ju mer och mer ont, men det känns samtidigt nyttigt. Död är inget begrepp jag kan ta in. Död har aldrig funnits i min familj. Aldrig bland unga iallafall. Jag förstår nog inte än vad döden innebär, men samtidigt är jag ju så fruktansvärt rädd för den. Men det kanske samtidigt är därför jag är så rädd, för att jag inte förstår.
Anton är tvärt emot, han pratar knappt alls. Och pratar han, pratar han om nått annat. Men jag känner min pojkvän väl. Jag ser på han hur han mår. Även fast han kan vara ritkigt duktig på att dölja det för resten av världen.
Det sista jag sa till Emmy ikväll var att jag tänker på henne, hela tiden. Det var när vi skulle hoppa ur bilen och jag kramade henne från baksätet och hon tog min hand och hon sa tillbaka, "Jag vet.". Att få höra dem orden från henne betydde så otroligt mycket för mig. Det spelar ingen roll om nån annan vet, bara hon vet.
Kommentarer
Trackback