En månad

Så var det den 17:de. Konstigt att jag upplevt datumet 17:de 257 gr, men det datumet har inte betytt någonting för mig fram tills för en månad sedan. Det har alltså gått en månad sedan Robin var med om en olycka och dog.
Jag kan fortfarande ibland komma på mig själv med att tänka tillbaka till den dagen. Jag minns den så väl, men samtidigt så kan jag fortfarande inte tänka att det är Robin. Jag kan inte föreställa mig det. Det var väl ändå inte han som dog? 

Men ja, i en månad har vi stått på sidan, försökt hjälpa så gott det går, och sett Emmy tackla sorgen och smärtorna hon har i kropp och själ. Så det måste ju vara sant. Det är sant, Robin lever inte längre.

Den 26:de, om ca en vecka, är det begravning. Samtidigt som det är otroligt jobbigt med begravningar, så tror jag att som medsörjande är det efter begravingen man kan, ja vad ska vi kalla det, men kanske pusta ut. Jag tror det vänder, till att bli bättre, efter begravningen. Efter man har fått säga hejdå. Men för dem allra närmaste så är det nog också då det blir värre, man har inget att koncentrera sig på längre, utan då är man ensam. Då ska man börja förstå att man ska leva utan den man älskar så mycket.

Nu kommer tårarna. Det är orättvist. Det var inte hans tur! Inte än! Ingen förtjänar att dö ung!
Jag har bara varit på två begravningar förut, och tack o lov för det! Senast var dock för bara lite mer än ett år sedan, och det var Jesper, endast 18 år, som låg i kistan då. Söndertrasad, precis som Robin är nu.
En liten sten, som jag egentligen inte visste fanns, släpte dock från bröstet idag när jag fick höra av Catharina att Polisen förklarat att döden var omedelbar för Robin. Han hann nog inte förstå vad som hände, han hann nog inte ens vara rädd och han hann inte känna nån smärta. Han fick gå bort lycklig. Glad för att vara på väg till jobbet första dagen efter fem veckor utomlands, för han älskade sitt jobb i Boliden.
Anton har varit barnvakt år Nemo idag och därför bjöd Catharina oss på middag. Vi köpta mat från Max och Wock n Roll och for sedan hem till Emmy och åt. Det var skönt att se Emmy igen, och få krama henne. Det känns som om det var ett tag sen nu fast egentligen var det typ bara en och en halv vecka sedan och det är ju inte allt för länge. Men denna månad har varit rätt så annorlunda och man han velat träffa Emmy nästan så mycket som möjligt, för att se hur hon mår och för att för hoppningsvis kunna ge något slags stöd.

 

Vår älskade Emmy är stark och klok, hon kommer klara sig igenom det här, även fast det känns otroligt svårt och kanske omöjligt nu, men som hon sagt själv: "Det måste bli bättre, för det kan inte bli sämre"

Hon är inte den första och inte den sista som kommer känna denna slags sorg. Andra har klarat det och det kommer hon också göra. Men det gör det inte lättare just nu.

 

Vill passa på att hälsa så varmt till Åsa, Janne, Rickard och Rasmus, Robins familj, som självklart också har det fruktansvärt tungt utan Robin. Jag tänker på er och jag önskar, önskar verkligen det fanns något jag kunde göra för att hjälpa er bära sorgen.

 

Robin i Bangkok 2010

Så fint du skriver Stina!!! STOR kram från svärmor!