jag vill inte dö.

tänk på allt som vi tar förgivet
tänk om det helt plötsligt skulle försvinna eller.. bli sjukt
nu tänker jag på det vi tar som mest självklart -att vi andas, att   h j ä r t a t   fortfarande slår.
i natt drömde jag om hur det var att veta att jag när som hälst kunde dö pga att det inte fanns någon trensplantör och jag kände helatiden hur jag blev svagare och svagare. Jag satt och kände hur det blev tyngre att andas för varje sekund och jag bara lyssnade till mitt hjärtas sista slag.
jag ville verkligen inte dö,  jag bara stod och kramade min mamma.
och det enda jag kunde säga var:
"Mamma, jag är rädd."

LIllan, du får inte dö.. in än

Vem ska då tippa av skotern?